Please don’t look right through me, it hurts my heart when you do that to me.
It’s raining down with love and hate, and I find it hard to motivate.
She shows the world up with a smile, and then she throws the fight.
Are you wasting away in your skin, are you missing the love of your kin. Drifting and floating and fading away.
I wanna leave but I just get stuck, a broken record running low on luck.
Det enda jag vill göra är att ligga under täcket hela helgen och bara komma bort från omvärlden.
Det var ett tag sen jag sist skrev, men det är banne mig dags igen.
Den där brinnande, välbekanta känslan i bröstkorgen som flammar ända upp till halsen får mig att må illa. Fan vad det gör ont. Överallt. I bröstkorgen, halsen, hjärtat. Varför slutar det inte?
Jag är fan trött på att tänka positivt, trött på allt snack om hur positivt tänk gör livet bättre. Självklart, absolut. Om du har cancer, tänk positivt! Då blir du frisk minsann. Nej. Så enkelt är det inte. Eller enkelt och enkelt, så är det inte. Punkt slut. Att jag tänker positivt kommer inte garantera mig ett framgångsrikt liv. Att tänka regnbågar och jobba hårt är inga garantier. Att ha tur är en annan femma.
Den gnagande huvudvärken låter mig inte tänka på annat.
Nej, nej, nej. Jag vill inte. Orkar inte. Varför blev det såhär. HUR blev det såhär? Jag fattar verkligen inte.
Varenda lilla skitgrej gör mig gör mig tårögd, allt uppfattas som ett hot.
Ibland får jag en bild av hur någonting kommer bli, ett möte, en fest eller en vanlig skoldag. Sedan gör jag allt jag kan för att det inte ska bli så, jag kan få det att sluta annorlunda. “Vill du vara annorlunda, var det helt enkelt. Var så som du vill vara”. Jo, lätt för er o säga. Varenda. Jävla. Gång. Så skiter det sig. Alltid. På senaste tiden har bilden av mig som hemlös och misslyckad ständigt visualiserats framför mig.
Ett ord till om att tänka positivt och det kommer brista för mig. Nej. Fuck you. Fuck this.
Det var ett tag sen jag sist skrev, men det är banne mig dags igen.
Den där brinnande, välbekanta känslan i bröstkorgen som flammar ända upp till halsen får mig att må illa. Fan vad det gör ont. Överallt. I bröstkorgen, halsen, hjärtat. Varför slutar det inte?
Jag är fan trött på att tänka positivt, trött på allt snack om hur positivt tänk gör livet bättre. Självklart, absolut. Om du har cancer, tänk positivt! Då blir du frisk minsann. Nej. Så enkelt är det inte. Eller enkelt och enkelt, så är det inte. Punkt slut. Att jag tänker positivt kommer inte garantera mig ett framgångsrikt liv. Att tänka regnbågar och jobba hårt är inga garantier. Att ha tur är en annan femma.
Den gnagande huvudvärken låter mig inte tänka på annat.
Nej, nej, nej. Jag vill inte. Orkar inte. Varför blev det såhär. HUR blev det såhär? Jag fattar verkligen inte.
Varenda lilla skitgrej gör mig gör mig tårögd, allt uppfattas som ett hot.
Ibland får jag en bild av hur någonting kommer bli, ett möte, en fest eller en vanlig skoldag. Sedan gör jag allt jag kan för att det inte ska bli så, jag kan få det att sluta annorlunda. “Vill du vara annorlunda, var det helt enkelt. Var så som du vill vara”. Jo, lätt för er o säga. Varenda. Jävla. Gång. Så skiter det sig. Alltid. På senaste tiden har bilden av mig som hemlös och misslyckad ständigt visualiserats framför mig.
Ett ord till om att tänka positivt och det kommer brista för mig. Nej. Fuck you. Fuck this.
..har flyttats över till ninasayscheese.wordpress.com. Farväl flyingfeets, we had some good times.
snart blir mitt rum lite finare med fina minnen och fina människor som pryder mina väggar. “walls of awesome”.
snart blir det även bloggflytt, allt ser likadant ut men med ett annat namn. så när denna slutar funka så blir det den andra.
flyingfeets.wordpress.com blir till ninasayscheese.wordpress.com
I kategorin “Emotions” så var det en bild på en anka som gick vidare. En fucking anka. Herregud, mina bilder hade väl mer känsla än det? Är så arg att jag bara vill skrika, men det går inte för klockan är halv ett, päronen sover och jag vill bara slänga samhällsboken genom fönstret. Fan ta metro.
It’s been a while. Med andra ord så orkar jag inte blogga under en vecka av underbar och fantastisk (och välförtjänt) ledighet. Men ett VG på ett italienskaprov gjorde dagen bättre. Bänkad framför skolböckerna i sex veckor till. Mitt huvud värker redan.
